seaflyer

Så igår när sambon kom hem hoppade jag in i bilen å åkte mot Mirah för att rida. Det va två månader sen jag red sist.

Vägen dit gick förbi den lilla hästgården jag växte upp på. Jag sniglade förbi för att kunna se lite. Mycket va förändrat, en ny infart, carport, ett par träd va borta och grinden va annorlunda. Men vårt lilla ankhus va kvar :) Såg dock inte om dom hade några djur, varken i ankhägnet eller i stallet.

När jag åkte där på småvägarna med intensiv grönska vart än man såg tänkte jag:
Det är så här man ska leva livet. Inte nära naturen utan i naturen och djur runt omkring en. Häst och kohagar som ligger precis över allt. Härligt!

När jag kom fram till Mirah möttes jag av stora fina hagar och ett stort stall. På gården finns ett trettiotal hästar och Russin va det sto jag skulle få rida. En pigg och mjuk tjej, precis som jag gillar! Vi tog en sväng ut först och sedan en stund på volten. Mina få ridmuskler jag hade haft och balans va som bortblåst, men det gjorde inget. Det va bara så härligt att vara tillbaka på hästryggen igen.

När jag va där kände jag hur mycket jag hade saknat hästarna och den livsstilen. För två år sen va det min vardag. Jobba, åka till stallet, hem och sova. Ibland blev det inte bara min häst jag red utan någon till som behövde röra på sig. På helgerna kunde jag vara där en halv dag, inte för att jag måste utan bara för att det är så härligt att va med hästarna och människorna i stallet.
Kruxet nu är ju att det är lite mer i mitt liv än då. En underbar liten kille som jag älskar mest av allt på denna jord. Om jag skulle kunna dela på mig. Då skulle jag kunna göra allt det jag så gärna vill.