Höga krav
Innan jag fick barn hade jag bestämt att jag först skulle bo i hus, ha ett bra jobb, varit i ett förhållande i ett par år å va 25år när bebben kom. Allt gick enligt planen förutom att jag va 26 när M kom. Vi tänkte att M skulle få ett syskon när han är runt 2,5. Igår frågade svärmor mig om jag va gravid. Va? Nä, verkligen inte tänkte jag. Det är ju ett bra tag kvar. Idag fick jag samma fråga av min mamma. Men nej, va får dom det ifrån? Humöret? Jag har lingonvecka så det är uteslutet att jag skulle va gravid. Efter lite funderande så förstår jag egentligen inte varför det skulle vara en sån katastrof om det skulle vara så. Men så är det alltid. Jag har höga krav på mig själv å om jag inte uppfyller dem så rasar allt samman.
Mitt måtto som jag aldrig säger högt, men alltid tänker å undermedvetet går efter är: Är du inte bland dom bästa på det du gör, ska du inte hålla på med det. Helt galet egentligen. Men det är verkligen så min hjärna jobbar å jag skulle vilja ändra på det. På de arbetsplatser jag varit kan jag bli galen på människor som gör saker halv dant, å sen får jag ta över å städa upp efter folk som inte skött sitt jobb. Egentligen skulle jag ju bara sköta mitt å låta folk få ta konsekvensen.. Men det är svårt när jag sitter i en sits där det oxå kan slå tillbaka på mig.
Just nu sitter jag på möjligheter att testa något nytt lite på sidan om. Men så tänker jag: Ska jag verkligen satsa på det här, tänk om jag inte är så bra endå. Vilken fegis jag blivit.. När jag va 11 år började jag tävla racerbåt, rundbana. Andra året började det redan gå bra. Vann alla tävlingar förutom en som jag kom tvåa i. Va hände då? Jo, jag börja tjura å va missnöjd. Så ni ser ju va jag har å jobba med..
